Johanna Flood
Logga in på banken. Vilka var dina anledningar att köpa de fem senaste grejerna på kontoutdraget?
Jag har jobbat så förbannat hårt på slutet. Sedan jullovet som jag knappt hade. En söm har till och med trådat upp sig och tyget är slappt på mina favoritbyxor. Om jag inte är värd lite nya grejer, vad är då meningen med allt slit och alla arbetsdagar med dubbelsiffror på tidrapporten?
Att ge till mig själv för att hedra och värdera mig själv är ett av mina bästa argument för att få shoppa. Att unna sig. I stunden hittar hjärnan på alla möjliga anledningar. Den kan till och med blå-ljuga att jag inte har köpt något på hela kvartalet, fast internetbanken visar en annan verklighet.
Motsatsen till att jag är värd något är att jag är värdelös, som efter ett möte som gick dåligt, eller efter en natt med dålig sömn. Det enda som kan ändra på känslan av att vara värdelös? Spendera värde i prylform på mig själv.
Att inte ha det senaste, bästa och snyggaste är att underprestera. Att vara på topp innebär för mig att ha koll på trender och hur saker ska vara. Konsumtion kan vara en sorts prestation som får oss att känna oss som bättre. En gammal bil, slitna skor och träningskläder som är ute signalerar att vi inte har koll. Vi behöver prestationsshoppa.
Jag minns inte hur man lever längre utanför skärmar – först dubbla 27-tummare på jobbet, sedan en tv-skärm på kvällen samtidigt som jag parallellkollar i mobilskärmen för att varva ner. På några av skärmarna kommer det reklam för ett liv jag vill leva. Jag får ett behov av att leva och tror att shopping ska lösa det. Jag är så trött och dum av alla skärmar att jag klickar hem det.
Det gör så fruktansvärt ont i egot att bli äldre, sämre och fulare. Gå från spänst och lyster till slapphet, häng och rynkor. Att inse att vår bästa tid var då – i alla fall utseendemässigt. Att gå över till andra sidan av ålderstrappan och vara på de sista stegen ned mot döden. Klimakteriet. Övermognaden. Det smärtar, och det lindras bara kortvarigt med shopping – om vi inte accepterar livets gång och häng. En klen tröst med att vara gammal är att vi har råd att materialdopa oss med förhoppningen om att kompensera för åldrande muskler, leder och hud. Vi köper oss lite yngre.
Även de på sin åldersmässiga vår behöver shopping för att duga. Serum. Ansiktsmask. Glow. Bronzer. Concealer. Contouring. Blush. Caia. Hickup. UV-lampa för att göra naglar.
Mina ungar har lagt 80 procent av sina disponibla inkomster på smink de senaste åren. Resten har de lagt på koffeinläsk, snabbmode, snabbmat och snabba kolhydrater.
Frågar du 13-åringen måste man ha serum. De ger ansiktet liv – hon kan ha blandat ihop det med syre. 16-åringen satsar mer på stift, puder och smörjor i 50 nyanser av hud.
De kan mer om make-up än en professionell sminkös gjorde under tidigt 00-tal när jag var ung. De har bord fulla med smink och Bianca Ingrosso har kontona fulla av mina och andra barns pengar som de spenderat för att duga, efter att ha scrollat igenom Tik tok.
De är snygga. Men de är inte lyckligare än jag var i den åldern, fast jag saknade deras smink.
Känns äktenskapet lite gjort? Har ni varvat allt ni kan prata om? Är din man lite ful med flint och öronhår? Är det tråkigt i sängen? Köp något! Ju större och dyrare, desto bättre – gärna en investering med nya löften. Helst ett nytt badrum, kök eller spa men även en ny skjorta till maken eller en airfryer kan räcka en bit. Genom att köpa saker behöver ni inte stanna upp. I stället hamnar ni rakt i känslan av att satsa på en framtid tillsammans – även om ni kanske inte passar ihop.
Förra året åkte jag och ett gäng medelålders medelklasstjejer i våra mellanklassbilar till Mellansveriges längdparadis. En del av oss hade lagt mer tid på att åka skidor än andra, och de var starkare. Jag kunde acceptera det eftersom jag valt att göra annat än att snora och svettas i den vita vackra skogen, som att jobba alldeles för mycket.
Däremot kunde jag inte ta att jag hade fulast outfit i spåret och att mina skidor var gamla. Jag jämförde mig med de andra och kände mig sämre och gjorde relativt omedvetet något åt det (ett skolboksexempel på hur jämförelse leder till konsumtion). Kort därefter köpte jag ny jacka och nya skidor.
Jag trodde jag skulle älska att åka längd efter det, men i stället kände jag mig ännu sämre eftersom jag visste att jag hade bäst utrustning och det ändå är jobbigt att åka skidor. De gamla laggen står kvar i förrådet och tar plats och samvete, när de istället borde putsas och fotas och läggas upp och säljas.
Ny termin, ny säsong, nytt hus, nytt nåt. Allt nytt fordrar shopping.
För att uppskatta naturen på riktigt måste vi ha bra grejer. Riktiga nya vandrarkängor, en uppblåsbar SUP eller ett underställ till i finaste merino. Bara genom att på riktigt vara i naturen kan vi älska den som den måste älskas för att vi inte ska förstöra den. Jag bakar in mina anledningar i naturromantik för att lura mig att jag gör riktiga inköp. Det tycker naturen att jag ska sluta med.
Vissa av oss känner att shopping inte är så bra. Ibland känner vi ett stick av samvete kring CO2 och det där. En del av oss känner så mycket att vi försöker köpa bort det. Vi vill gärna agera oss hållbara. Konsumera oss hållbara.
Det härliga och skrämmande är att vi inte behöver mer, vi behöver mindre. Men att köpa mindre känns inte. Det känns mer som att man är miljövänlig när man gör något aktivt, som att shoppa sig något miljömärkt som vi vill tro gör oss miljövänliga, och som stöttar marknaden.
Det vore så nice om det gick att kombinera bättre, snyggare, oftare och mer med hållbarhet. Om mer eko-grejer betydde bättre för naturen. Elbil, passivhus, PFAS-fria fritidskläder och skor gjorda av sockerrör. Marknadsföringen får oss att tro på det.
Ett stressat liv gör oss lätt uttråkade. Vi är ovana att inte kötta på. Det gör ont att bromsa in och vila. Det är tråkigt och känns meningslöst, men vi tvingar oss i bland. När vi bromsar snabbt hinner inte själen med, i stället för lugn får vi en känsla av stress och tristess när vi tvångs-återhämtar oss. Då kan det hända att vi mobilshoppar från vår viloplats. Kanske nya gardiner, en tavla eller en lampskärm och vips känns vilan mysig igen utan att vi märkte varför.
Jag minns en tid när jag var väldigt stressad. Min mamma var sjuk. Jag hade svårt för ljud. Jag ryckte till av dem och det tog lång tid att hitta fokus igen. Jag saknade inre tystnad. Jag saknade glädjen med musik. Jag saknade allt som egentligen var skönt och kul, för det är svårt att kombinera med nära anhörigs cancerdiagnos.
De gjorde reklam för noise-cancelling-hörlurar. Jag tänkte att jag skulle orka och få lugn om jag bara fick lite tystnad och musik för mig själv i en värld full av allergiframkallande oljud. Så jag la ut nästan tre papp på ett par svarta lyxlurar med fantastiskt ljud och grymt oljudsfilter. Bara för att några veckor senare komma på att de gjorde ont mot örhängena och att jag fick ett rött eksem som kliade av de täta muffarna. Och det kom ändå in ljud.
Hörlurarna ligger fortfarande nästan oanvända i en låda men saknar en viktig sladd som jag inte har orkat hitta.
Att handla står för något större än att bara spendera pengar. Det ger uttryck för ett urgammalt mänskligt driv som tidigare var livsviktigt (att skaffa nötter, kött, pälsar och preppa inför vintern) men som i dag på allvar håller på att förstöra både naturen och människorna. Att shoppa är prepping och ger en känsla att vara förberedd för svårare tider. Att shoppa är att ta ansvar för framtiden, har jag kommit på mig med att tänka.